Tack!

Jag vill tacka alla som finns där för mig under den här resan jag gör just nu. Mitt livs värsta resa som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag skulle inte klara av det här utan er.
Jag har mkt tid att tänka och jag har kommit på att jag för att överleva stänger av allt jobbigt, men det här kan jag inte stänga av. Min uppväxt och mitt liv tills nu har varit ett evigt kämpande, inte konstigt att jag brakade och ville ta livet av mig 2008, då skar jag mig bara och sökte hjälp. Då va det tanken på barnen som räddade mig. Jag hade inte så mkt mer att leva för.  Såna tankar finns inte ens nu, jag har för mkt att leva för.
Jag har fått stöd från oväntade håll och dom som jag trott varit mina vänner har försvunnit, inte alla men många. 
Jag orkar inte lika mkt som förut än, så vill du prata med mig i telefon, ring på morgonen el förmiddagen. Jag har mina bra dagar då jag orkar mer, idag är inte en sån dag. Jag plockade ihop växthuset och planterade igår, bara plocka ihop växthuset tog en timme av frustation över att jag är så svag, höll nästan på att be dom som jobbade på baksidan igår om hjälp. Men jag lyckades tillslut att få ihop det, själv. Men jag hade så ont i mina händer och hela högersidan igår kväll och idag är jag hur trött som helst.
Jag ska åka kollektivt ut till hökarängen på fredag, jag kan ju inte veta om jag klarar av det om jag inte försöker…….

Men tack än en gång, ni vet vilka ni är  🙂

Intresserad?

Det har varit tyst från mig ett tag nu.
Men jag vet inte vad jag kan skriva här längre, vet inte vad jag ska skriva.
Tankarna snurrar runt hela tiden. Har iaf haft kuratorn här, skönt att få prata lite. Logopeden har semester den här veckan, men jag har fått uppgifter att göra. Arbetsterapeuten kommer på onsdag. Hon va här i fredags, gav mig massa papper med olika strategier hur jag ska klara vardagen och massa information om min mentala trötthet. La ut en länk på fb, men vet inte hur många som är intresserade. Lägger till den här oxå.

http://www.mf.gu.se/

Märker mer och mer att dom runt mig är så oförstående ”du ser så pigg ut” det är nåt jag fått höra ganska mkt sista veckan. Men jag är inte pigg, jag har fortfarande huvudvärk, jag behöver fortfarande vila för att orka, det tar väldigt mkt energi från mig att prata, även fast jag klarar det väldigt bra nu, jag har fortfarande ont i benet när jag går, jag är fortfarande svag i hela högersidan, jag har fortfarande ett sår i huvudet även fast det inte är mkt kvar av det och eftersom jag har varit ”sjuk” sen den 2/2 så har mina muskler försvunnit. Har ju inte kunnat göra så mkt pga såret.
Men när jag kan åka kollektivt så finns det möjlighet att träna upp kroppen på neuroteamets mottagning med en sjukgymnast.

Så nu vet ni som är intresserade hur jag har det…

Tankar

När jag fick beskedet om att jag hade en hjärntumör så va det så många som sa, ring om du behöver något. Jag undrar vart dom är nu? Jag trodde visserligen inte på va dom sa heller. Jag klarar mig själv med det praktiska på dagarna.
När jag fick diabetes och höll på att dö, så va det likadant.
När jag opererade diskbråcket och jag fick order av läkaren att inte göra nåt på tre veckor, då fick jag hjälp under dom 3veckorna, sen försvann alla och jag fick klara mig själv trots att jag hade svinont i ryggen..
Så därför är det väldigt svårt för mig att be om hjälp, jag har fått lära mig att inte be om hjälp, för jag har inte fått nån när jag bett om det. Utan jag har fått klara mig själv.
Det jag vill säga med det här är, säg inget du inte är beredd att göra. Mkt snack och lite verkstad.
Ta inte åt er ni som verkligen ställt upp och ni som varit/är ett stöd, ni är guld värda.

Sen vill jag oxå tillägga att anledningen till att jag inte svarar på mess är för att jag läser dom, men har jag inte tid eller är ute och går(kan inte gå och skriva samtidigt) så glömmer jag bort att svara. Så har jag inte svarat efter nån timme, skriv igen. Det underlättar för oss båda. Du för att inte bli sur, jag för att bli påmind.

Jag har väldigt mkt tankar, vilket visar sig när jag försöker sova. Har jag inte fått sova nåt på dagen så sover jag inte heller på natten, utan det blir kaos i skallen av alla intryck under dagen och så blir jag väligt trött dagen efter. Jag har imovane, men jag vill inte behöva ta dom. Men har behövt ta dom för att sova hela natten i 2 kvällar i rad, just för att jag varit igång hela dagen.

Jag har kommit på att jag är inte samma människa som förut. Jag är inte lika stressad över småsaker längre, jag har lärt mig att inte få dåligt samvete när jag säger nej och jag börjar sakta men säkert be om hjälp där jag vet att jag får hjälp.
Den här resan som jag har gjort och fortfarande är mitt upp i har lärt mig att värdera livet på ett helt annat sätt än tidigare. Jag hoppas bara att jag inte glömmer bort mig och blir som förut när jag är återställd.

Mkt tankar och reflektioner nu när jag är ensam för första gången sen i torsdags. Men det har varit en bra påsk, hade önskat att jag fått lite mer sömn, men va fan tar igen det nu 🙂

Mkt tankar

Det syns inte på utsidan, hur det känns på insidan. Det är nåt som jag sagt så många ggr senaste dagarna. Finns folk som inte förstår mina problem efter operationen, det är nåt jag fått erfara dom sista dagarna. Jag ser normal och riktigt pigg ut bitvis, men jag är så trött hela tiden. Har inte sovit mkt sista veckan. Igår försökte jag inte ens lägga mig på dagen.
Det är mitt största problem just nu, tröttheten. Men får jag inte sova, så blir alla andra problem så mkt större.
Jag har märkt att vissa människor inte vet hur dom ska vara mot mig, jag är samma människa som innan operationen. Med vissa förändringar. Jag kan inte dricka alkohol, jag kan inte bära tungt, jag kan inte vistas i en miljö där det är mkt folk, jag tappar fokus väldigt lätt och jag kan inte åka komunalt. Men va mot mig som du va innan är mitt råd. Jag hade inte klarat sjukhustiden utan Stefan och Monica. Dom har besökt mig mest trots att det varit jobbigt, spec för Monica. Monica har tagit ledigt från jobbet för att va med mig på läkarbesök och inskrivningen. Och så har vi alla andra som har varit ett stort stöd för mig, många har jag inte ens träffat, ni vet vilka ni är.Tack för att ni finns ♥

Nästa vecka så kommer kuratorn 9.30 och logopeden 15 på torsdag och sjukgymnast och arbetsterapeuten 9.30 på fredag, jag kommer va helt slut när vi får besök från Sveg på Fredag.
Svärföräldrarna kommer på fredag för att hämta Alma som ska till sveg en vecka. Gårdstädning på Lördag plus att Stefan ska i väg på ett stort och långt möte med nya åkeriet. Så jag ska spendera Lördagskvällen helt ensam, vet inte riktigt vad jag tycker om det. Men det ska nog bli skönt att va ensam efter 3 intensiva dagar.
Nu ska jag fixa klämmisar till tjejerna…..

Läker..

Kunde inte somna utan hjälp igår, så jävla orolig att dom skulle hitta nåt fel i såret och jag skulle bli inlagd än en gång. Men allt såg bra ut och stygnen är borta. Så nu kanske lite av min oro försvinner. Fick även reda på att det inte va mitt fel att jag fick en infektion i såret, utan det va en bakterie (glömde fråga vad det va för bakterie) som orsakat den. Jag har ju grubblat på varför jag fick en infektion, vad jag hade kunnat gjort annolunda. Så det va lite skönt att höra att det inte va jag som orsakat den. Sen jag kom hem från ks sista gången så har jag mer el mindre knarkat handsprit och även tjatat på dom andra att sprita händerna. Det kommer jag göra i fortsättningen oxå, fast inte lika mkt 😉 Fick även bekräftat att jag har gjort rätt som siktat in mig på att träna upp en sak åt gången, i mitt fall är det ju talet som jag har jobbat med.  Nu är det skriva för hand som jag ska börja träna.

På söndag ska jag ha lite folk här, men inte så många. Det orkar jag inte än. Blir mer som en kombinerad tack för all hjälp/födelsedags fika. Men jag ska försöka mig på att baka under veckan, det blir intressant att se hur det går 🙂

Nu ska jag försöka sova en stund….

Ensam…

Idag har jag insett hur ensam jag egentligen är. Vem skulle märka om jag fick ett ep anfall och slog i huvudet igen? Inte en enda… Jag är ensam ca 10 tim/dag, det ger mkt tid att tänka.

Jag har inte kommit igång med rehaben eftersom jag har stygnen kvar. Arbetsterapeuten som va här igår sa att det skulle ta nån månad till innan jag kunde börja jobba med att få tillbaka närminnet och allt annat, men fortsätta med det jag gör. Hänga tvätten, plocka i och ur diskmaskin, laga mat, städa lite. Vad hon inte förstod va att hon sa tvärt emot sjukgymnasten som va här dagen innan. Hon sa att jag ska ta det väldigt lugnt och inte trötta ut mig, hon förstår hur envis jag är och att jag måste stoppas. Där ska vi ta en promenad nästa gång hon kommer för att hon ska se hur jag rör mig. Jag väljer att lyssna på båda.

Nej, dom här dagarna har inte varit nå bra,  inte på nåt sätt. Idag har jag gråtit i nästan 3 tim och sen somnade jag av ren utmattning och sov i ca 2 tim. Sen va jag igång igen, allt för att inte tänka. Men fan va svårt det va att rulla köttbullar…..

Det går framåt =)

Jag klarade mig med bara alvedon 665 igår och jag somnade utan imovane oxå (ja, jag har behövt ta dom även hemma) men det är så skönt att jag klarar mig utan oxycodonen.

Fullt ös på övervåningen, men det är så skönt att höra det. Idag ska Emmie åka härifrån, det kommer bli tufft för både henne och mig. Men hon har haft en bra helg med massa cyklande och lek med grannarna. Jag har inte sett mkt av henne, men det är så det ska va =)

Igår insåg jag mig besegrad och överlät matlagningen till Stefan. Jag är fortfarande svullen på högerarmen där kanylen har suttit och det gör att jag blir trött i armen och handen. Jag hängde en maskin tvätt innan jag ställde mig och stekte fiskpinnar men insåg att om det skulle bli middag inom närmsta timmen så måste Stefan ta över. Tårarna kom, men jag grät till och från hela dagen igår.

Fick ett samtal från blomaffären i kungsängen igår, jag hade ett blomsterbud hos dom och när det kom och jag såg vem det va ifrån så blev jag så rörd att jag började gråta. Det va från min faster och kusin i danmark som jag aldrig träffat irl utan bara haft kontakt med via fb.

Får se hur den här dagen blir, hur mkt tårar som ska rinna. Nu när kranen har öppnat finns det inget stopp…..

Frustrerad

Nu har jag varit hemma sen i onsdags. När jag kom hem så la jag mig i soffan och sov, vaknade av blomsterbudet som kom, somnade om tills Stefan ringde 17. Så trött. Blomsterbudet va från mina ”svärföräldrar”
Torsdagen gick åt med massa sömn och en promenad till coop =)

Igår ringde Stefan mig vid 13 tiden och sa att han va på väg hem för att dom ringt från dagis och sagt att Alma ramlat från ett ”tak” och slagit i bakhuvudet i en sten. Första tanken va ” inte hon oxå” Sen ringer dagis till honom och talar om att dom ringt 112 för att hon börjat klaga på nacksmärtor. Då erbjuder jag att gå dit och va där tills antingen Stefan el Jenni kommer. Väl där så ligger hon på en bänk på gården med en fröken brevid. Ambulanshelikopter kommer och sköterskan kollar upp henne. Men hon har bara fått en lindrig hjärnskakning. Hon får följa med till helikoptern och se hur det ser ut inne i den och får en nalle. Jag tar med henne hem och inväntar hennes föräldrar. På vägen hem piggnar hon till och sen när Jenni kommer så ber hon om nånting att äta. Men ingenting märktes på henne senare på eftermiddagen/kvällen så det är ingen fara med henne..

Igår fick jag även hit min älskade unge. Såg inte mkt av henne dock innan middagen och det blev lite tjurigheter mellan henne och Alma, det tog 2 timmar.

Jag är jätteglad över att ha en normal helg, men jag blir samtidigt ledsen över att jag inte är som förut. Jag har svårt att få fram orden när jag är trött, allt tar lite längre tid för mig pga högersidan, jag blir fort trött, jag är känslig för ljud, jag tappar fokus när jag pratar om det är nån annan som pratar el nåt ljud som stör. En händelse i går som fick mig att nästan gråta, va att vi gick till coop och det va så mkt folk, Jag fick nästan panik.

Jag saknar mig, som jag va innan operationen….

2 månader sen den värsta resan mitt liv började…

Under dom här två månaderna så har jag sammanlagt legat inne på sjukhus och rehab i 31 dagar. En hel månad, utspritt under dom här två. Jag vill nu bara hem och landa, starta rehab med neuroteamet och jag ska säga att jag vill prata med kuratorn nu. Jag finner inte orden i bland och när jag är trött så är det svårare, men jag behöver prata med en utomstående som vet vad jag går igenom.

Idag får jag äntligen åka hem med antibiotika, stygnen ska tas 14/4 och jag vet nu inte hur länge jag ska äta antibiotikan. Men tills stygnen är borta kan jag tänka mig. Men jag får veta mer när jag ska skrivas ut…

Det första jag ska göra när jag ska kommer hem är att sätta på riktigt kaffe, dricka det o sen sooova. Jag har sovit i natt tills till fyra, somnade om till fem och gav upp. Här sover jag inget på dagen, vilket jag behöver. När jag inte sover så blir värken värre och jag läker sämre, men nu får jag komma hem!!