Lite glad nu..

Fick en kallelse till neurologen  idag, inte neurokirurgen och pga det så tror jag att inte MR visade nånting, för hade den visat nåt så hade det varit neurokirurgen som hade kallat mig. Sen fick jag ett samtal från DS, remiss blev skickade dit av nerokirurgen för ett tag sen. Rehaben där är mer intensiv och mer inriktad på att komma ut i arbetslivet igen. Vilket jag verkligen vill, blir ju bara deprimerad av att gå hemma och inte dra in några pengar. Sista veckorna har jag inte haft nån matlust alls, skulle jag inte haft diabetes så hade jag inte ätit nånting. Jag är inte glad längre och det har bara inte med hjärntröttheten att göra, det är jag väl medveten om även fast jag inte säger nåt. Känner igen symtomen, fast det är lång tid kvar innan jag flyger in i väggen igen. Men det är svårt, jag måste acceptera att jag aldrig kommer bli frisk, jag kan bli bättre och klara av en vardag igen. Men hur lång väg är det dit???

Måndag igen

Den här helgen har varit så mkt lugnare än förra helgen.

Fredag: Lämnade Emmie i skolan, sen hem och sov. Vaknade 10 min innan hjärntrötthetsgruppen skulle träffas, så jag missade den, men jag behövde vilan. På kvällen blev vi bjudna på middag hemma hos goa vänner. Fick den godaste maten jag har ätit på länge, så att jag som inte har ätit speciellt mkt senaste veckan tog en portion till. Tiden rann i väg, som alltid när vi umgås och vi va hemma vid 23.30.

Lördag: Älsklingen och några vänner hade planerat en tur med motorcykel, men jag hade redan bestämt att jag skulle va hemma och vila. Så han åkte i väg och jag låg i sängen och slöglodde på tv i sängen. Just en sån dag jag behövde. Filmkväll hade vi, det va länge sen jag orkade.

och slutligen kom slutet på helgen, jag tog det bara lugnt och sambon va ute i förrådet och tog hand om älskarinnan (motorcykeln)

Vi har pratat massa under helgen, el jag har pratat om sånt som jag tänker på, bla att jag måste sluta tänka på hur jag va innan smällen och acceptera att jag aldig kommer bli så som jag va innan. Men det är svårt. För nu inser jag hur snabbtänkt jag ändå va, trots att många har kallat mig för korkad m.m. Jag visste lite om mycket, nu är minnena väldigt diffusa. Vi har även pratat om att jag måste komma i gång med nån form av träning, jag har inte den diciplinen att träna själv. Visst jag gör lite pilates, går ut och går ( fast det va länge sen) Men jag fortsätter inte. Jag kommer inte igång helt. Jag ska till sjukgymnasten på onsdag, ska ta upp det med henne då. För det finns ett träningsrum där, det finns en pool för vattengympa och det finns gruppträning. Jag tycker inte om att träna i grupp, känns bara som jag gör fel, men jag måste komma över det, Jag måste bygga upp mina förtvinade muskler igen och då måste jag få hjälp att komma igång.

Idag ska jag bara fokusera på två saker, tvätta och åka till Jakan och ögonbottensfotografering. Det har med min diabetes att göra, Ingen skön undersökning, men nödvändig.

Jag har kontakt med SÖS, KS och Jakobsbergs sjukhus. Tidigare har jag bara haft kontakt men diabetescentret på SÖS…..

Det är för mycket i mitt huvud!

Tankarna snurrar. hoppar över varandra,får ingen ordning på dom. Har svårt att somna pga av alla jävla tankar. Tar en timme med Imovane att somna, vågar inte ens tänka på hur lång tid det skulle ta utan. Så vad tänker jag på? Allt kan jag inte skriva ut här, men det är mkt tankar på framtiden, mkt tankar på hur jag ska klara av en vardag, mkt tankar på mina barn, det ständiga dåliga samvetet gör sitt till oxå, hur får jag bort det?

Hela tiden blir jag missuppfattad, det är så det känns iaf. Jag låter oftast grinigare än va jag egentligen är, om det har med hjärntröttheten el att jag fortfarande har problem med talet när jag är mentalt slut, det låter jag va osagt. Det har blivit så månge onödiga tjafs den här veckan pga jag är mentalt slutkörd och inte orkar tänka på i vilket tonläge el hur jag säger saker. Men det är som det är och inte som det borde va. Jag kan inte hjälpa att jag ibland är för mentalt trött för att kunna hålla tråden i ett samtal, jag kan inte hjälpa att jag i bland inte orkar tänka på hur jag säger saker. Så i stället för att jag vad jag tycker och tänker så blir jag oftast tyst. Men det ska inte behöva va så, eller?

Och så har vi allt annat oxå, men det orkar jag inte tänka på nu. Så jag stänger ner för idag och hoppas på en piggare och gladare Maria i morrn….

Hjärntrötthetsgruppen

Jag har blivit medlem i en väldigt bra grupp på facebook som min arbetsteraput rekomendereda mig att gå med i. Det va väldigt bra för mig att gå med i den, nu blev jag först medlem i den öppna gruppen och sen igår vart jag medlem i den slutna. Det är väldigt skönt för mig att läsa om andra i samma situation, samma frustration över vissa saker som man som hjärntrött känner. Men framför allt finns det fler som mig. Jag vet att jag inte är ensam om att va hjärntrött, men det går inte att få nån som inte är där att förstå. Nu har jag flera st som jag känner på fb sen tidigare som är hjärntrötta, men jag vet ju att det finns fler.

Jag är just nu så less och framför allt är jag så trött på att gråta. Jag är inte en person som gråter, fan jag grät inte ens när jag fick reda på att jag hade en hjärntumör. Men hade jag vetat det jag vet nu, så hade jag nog brytit i hop. Ekonomin går inte i hop, enda chans för mig till att få sjukpenning är att arbeta. Pratade med fk senast i Fredags. Så jag är så jävla nära på att gå tillbaka tll vården, så nära på att skicka ett mail till sarafen och fråga om dom fortfarande vill ha mig där som timvik. Men hur länge skulle det funka? Jag klarar inte ens en vardag, hur skulle jag klara av ett jobb? Nu när jag har Emmie så åker jag hem och sover 2 tim på dagen för att sen åka och hämta henne i Hökarängen och sen åka tillbaka till Brunna för att fixa middag o allt annat som ska göras innan Stefan kommer hem från jobbet. När han kommer hem så ger jag Emmie det sista av min energi. Men sen är jag så uppe i varv och tankarna går på högvarv så och jag har ett tryck mitt på huvudet som gör väldigt ont. Men jag tar det, jag tar det för Emmies skull. Hon sitter just nu brevid mig och gör sina läxor. På fredag är det gruppmöte hos neuroteamet, om hjärntrötthet igen. Men jag va yngst där, alla andra va betydligt äldre än mig. Men jag ger det en chans till. Det kan ju komma fler…

Nästa vecka är det än så länge bara ögonbottensfotografering på måndag och sjukgymnasten på onsdag. Men det är nästa vecka det..

Helgen

Sammanfattning av helgen: känslomässig kaos

Men Emmie är nöjd och det är huvudsaken. Hon är väldigt nöjd med alla presenter, hon fick precis allt hon önskat sig =)

Jag märkte en förändring med mig själv, jag vet aldrig hur många el vilka som kommer. Jag har inte brytt mig om det tidigare, det är bara så det är. Men i helgen så va det en extrem stressfaktor hos mig. Så nästa år om det fortfarande är så illa med hjärntröttheten, så ska jag VETA exakt vilka som kommer. Kommer skriva det i inbjudningen, om dom inte vet el om dom inte ens svarar så får dom inte komma. Jag hade det här kalaset för EMMIES skull, så jag hoppades att vissa skulle komma för EMMIES skull, men inte. Men jag är inte ens förvånad och Emmie hade fullt upp med alla andra som va här.

Men nu är helgen över och det är vardag igen. Lika stressigt det, fast på ett annat sätt. Jag har inte planerat in nånting den här veckan, utan jag åker hem och vilar/sover dom timmarna som Emmie är här. Det är så dagarna får se ut för att jag ska orka. Jag får inte köra slut på mig själv, jag måste tänka på hur mkt mental energi jag har att ta av. Just nu, ingenting!

Det är det värsta med mig, att jag inte inser mina begränsningar. El det kanske är bra? Om jag skulle känna efter hur jag mår, så skulle jag inte ens ta mig upp från sängen…

 

Kalas

Jag bröt ihop i går. Första gången sen mamma dog som jag grät som jag gjorde i går. Välbehövligt kanske, men inte rätt tillfälle. Men är det någonsin rätt tillfälle?

Bakade och städade ju i går, och jag har så svårt att tala om för nån vad jag vill att dom ska göra. Jag har ju alltid gjort allt själv. Ska ha kalas för Emmie idag och jag är lite orolig för hur jag ska klara det, med alla männsikor som kommer.  Kommer va helt slut efteråt. Men det enda jag ska göra innan är lägga in rentvätten och göra tårtorna. Men kommer jag kunna släppa konrollen helt ? Jag har inte så mycket val om jag ska klara av dagen. Jag har det här kalaset endast för Emmies skull, för att hon iaf ska få ha nånting normalt.  Om 2 veckor är det Alma som ska ha kalas, men då är det inte mitt problem. Men jag kommer göra det till mitt problem, det är jag väl medveten om. Fast bara städningen.

Carina och KA kommer och hjälper mig med det sista, Andreas har sovit över och är ”barnflicka” och Stefan ska dammsuga och torka golv. Får se vem jag skickar till coop, glömde ju saft och kakor. Men en sak är säker, jag måste bli bättre på att delegera saker. Det är ju en helt ny sits för både mig och Stefan, jag kan inte begära att han sak se vad som behövs göras när han inte fått göra nåt tidigare…

 

Ang min ”styrka”

Jag är ett så kallat ”maskrosbarn”

Jag har blivit mobbad, jag har blivit misshandlad, jag har blivit våldtagen m.m men jag lever. Det är tack vare min uppväxt och det jag har varit med om som jag klarar så mkt. För jag har valt att inte ge upp, utan kämpat. Kämpat för mina barn, kämpat för mig själv.  Fast det som har hållt mig kvar i det här livet, är just mina barn. I jan 2008 då brakade jag, skar mig i armen, men har inget minne av det, händelsen är svart. Men till och med i det läget hade jag så mkt vett att inte ta livet av mig, Emmie låg i rummet brevid. Det är efter den händelsen jag sökte hjälp för första gången, en hjälp som inte gav mig så mkt egentligen, kuratorn jag fick hade varit vår familjebehandlare på soc 4 år tidigare, så han trodde att mitt dåliga måeende att med hur det varit med grabbarna att göra och jag lät han tro det. Jag åt antidepp medicin från mars till okt, hade lite sporadisk kontakt men den kuratorn under den tiden. Men avslutade den själv i okt 2008, Sen dess har det både gått upp och ner, men jag har inte gett upp. Jag ger aldrig upp. Jag utsätter mig för sånt som jag tycker är jobbigt, men det har jag alltid gjort.  Jag hade kommit så långt innan det här sista hände, jag stod och fotade tre kronor i kungsan. Det tog massa år att komma dit och jag strävar efter att klara sånt igen. Men måste stoppa mig själv, jag måste inse att jag är sjukare än va jag tror, jag måste acceptera hur jag är nu. Men bara för att jag avccepterar min sjukdom, så ger jag inte upp..

Trött

Tror att jag har ett bakslag från förra veckans stress. Hur mkt jag än sover så blir jag inte så pigg som jag tidigare blivit när jag vilar. Orkar inte göra nåt här hemma. Men vet ni? För första gången tillåter jag mig att bara va. Låter hemmet va lite dammigt, inte ha det så perfekt som det brukar vara här när vi inte har barnen. Fast eftersom Stefan tog sista kallingarna i morse fick jag lov att tvätta 2 maskiner. Men det är oxå det enda jag gjort idag, förutom att sovit. Gick upp 14.50 eftersom jag blev väckt av yttre störningar, men nån timme innan det så ringde luren (har fortfarande vibrationen på) såg vem det va och tänkte att jag skulle gå upp och ringa tillbaka, men somnade om. Hade jag kunnat sova trots dom yttre störningarna, så hade jag fortfarande sovit.

Jag har koll på alla andra runt mig, men när det kommer till mig själv så har jag ingen koll på nånting känns det som. Där är nåt jag måste ändra på, vilket jag pratat men Stefan om, likaså mitt dåliga samvete som jag går runt med konstant. Jag är SJUK, vilket jag måste acceptera. Jag kan inte förvänta mig att omgivningen tar min sjukdom på allvar, när jag inte gör det själv. Lite vilse i mig själv och mina tankar igen. Men det kommer nog nåt bra ut av det här oxå, tror jag iaf…