Jag….

Mår inget bra just nu. Lättirriterad och extremt känslig. Nära till tårarna hela jävla tiden. Drömmer mkt om mamma gör jag oxå. Igår drömde jag om min kramp när hjärntumören upptäcktes, inte riktigt exakt som det va och mamma vad med hela tiden. Vaknade och hade gråtit i sömnen, gråter nu när jag skriver det här. Hann inte sörja mamma innan jag fick ta itu med mig själv. Fast har jag hunnit med vad som hänt än? Jag tror inte det. Världen stannar inte upp för att jag är sjuk, måste ta hand om allt annat oxå. Sånt som jag inte kan slänga över på nån annan.

Läste igenom vad jag skrivit för ett par dagar sen på fb när upptäckten av hjärntumören gjordes, så många som kommenterade och skrev att dom skulle hjälpa mig. Men jag visste redan då att det bara va tomt ” prat” från många, när nyhetens behag hade lagt sig så skulle dom inte finnas där längre. Så rätt jag fick.

Ni vet inte vad jag kämpar emot varje dag, ni vet inte vad jag går igenom. Men jag vill inte att ni ska veta, jag vill inte att ni ska gå igenom samma helvete som jag gör. Denna ständiga oro för att den ska komma tillbaka, denna oro över pengar, denna djävulska trötthet, det ständiga dåliga samvetet för att jag inte är samma person som tidigare. Jag låter oftast mer grinig än vad jag är och det beror på så många saker, mest pga tröttheten.

Just nu är det höst som alla vet och jag brukar bli lite deppig på hösten, så ni kan ju tänka er hur det är nu. Jag väntar bara på att få kallelsen till DS för att jag vill ha antidepp, jag behöver antidepp medicin. Har inga bra dagar känns det som. Det jag har kommit fram till att jag inte ska jämföra mig med hur jag va innan den här resan, eftersom jag aldrig kommer bli den männsikan igen. Men jag ska kunna orka mer, jag ska kunna umgås med folk, jag ska kunna gå igenom stan med kameran och fota utan att bli helt slut och framför allt, Jag ska orka arbeta! Jag stänger in mig för att jag inte orkar, blir bara mer och mer deppig för att jag inte träffar människor, men när jag träffar människor blir jag helt slut. Lättare här hemma att umgås med folk, då behöver jag inte bli helt slut pga alla intryck på vägen till dom. Svamligt men ni förstår säkert vad jag menar .

JAG VILL ORKA!!!

Hjärnan går på högvarv i kväll

Jag har träffat en hel del psykopater under årens lopp. Jag har både blivit fysikt och psykiskt misshandlad. Men aldrig mer! Stefan skulle aldrig skada mig på något sätt, det är jag hundra på. Han har stått vid min sida när andra skulle lämnat mig. Visst, han är just nu ute i förrådet och skruvar på motorcykeln, men det får honom att orka och må bra…

Att jag kopierade och inte länkade är pga det är en plusartikel

       Psykopater

Psykopater finns i både light- och hardcorevarianter. Oavsett i vilken skepnad de uppenbarar sig öde­lägger de människors liv.

Görel Kristina Näslund, psykolog och författare till boken Lär känna psykopaten, vet allt om hur ­människor med psykopatiska drag fungerar.

– De är listiga, bedrägliga och ­oerhört charmiga men kan också vara mycket farliga.

De är inte många till antalet, men de ­skadar desto fler i sitt hänsynslösa utnyttjande av människor de lyckas manipulera och lura till underkastelse och förnedring.

Med smicker och smek nästlar de in sig hos, oftast kvinnor, som tror att de hittat drömprinsen bland alla grodor.

Men snart visar sig prinsen på den vita hingsten vara hin håle själv.

– Psykopaten har lätt för att ljuga och är väldigt verbal. Vi vill tro på allt han säger, men samtidigt ska man komma ihåg att är han ”för bra för att vara sann” så är det dags att backa ur, innan han börjar skada dig.

Personer med psykopatiska drag saknar empati och skyr inga medel när det gäller att utnyttja sina medmänniskor.

– Det är lätt att falla för en psykopat, ­speciellt som han har lätt för att läsa av vad kvinnor längtar efter och ser till att ge henne just det hon behöver med påföljd att kvinnan tycker att han är väldigt in­kännande och omtänksam.

Ett annat dominant psykopatdrag är att avskärma partnern från allt socialt ­umgänge med släkt och vänner.

– Han vill äga sin kvinna. Det börjar med att han kritiserar hennes släkt och umgängeskrets och förbjuder henne att umgås med dem. När han isolerat henne blir hon ännu mera psykiskt svag och bräcklig. Till slut har han uppnått sitt syfte som ­hela tiden varit att äga och ­manipulera henne för egen vinning.

Men när han börjar uppvisa mindre smickrande sidor och till och med ­misshandlar sin partner psykiskt och ­fysiskt – vad är det som gör att kvinnorna inte lägger benen på ryggen och drar?

– Det finns något hos oss människor som säger ”håll kvar”, man vill inte ge upp så lätt. Vi tänker att ”om jag överöser honom med kärlek så kommer han till slut att svara med kärlek och omtanke” men det händer inte.

Enligt Görel Kristina Näslund är det framför allt kvinnor som haft en ­kärleksfattig barndom i kombination med dålig självkänsla som faller för psykopater.

– De är lätta offer eftersom de är kärlekshungrande och faller för smicker och intensiv uppvaktning.

Så stolt över min dotter!

Den här veckan har hon åkt själv mellan Hökarängen och Centralen helt själv (förutom i Måndags morse) Igår eftermiddag ville hon inte ens prata med mig hela vägen utan bad att få lägga på i Tallkrogen. Nu är det i stället JAG som har problem med att hon inte vill prata med mig hela vägen till och från skolan! Men jag märker hur hennes självförtroende växer för varje dag som går, vilket behövs. Fast i morrn så följer jag med till Hökarängen eftersom hon har en lur hos sin pappa och en lur hos mig. Nu är det jag som måste släppa taget och låta henne åka hela vägen hem, för det har hon bett om att få göra, men jag förklarade att jag inte är redo för det än=)

2014-10-23 07.13.34 Den här bilden är tagen i morse strax innan tunnelbanan kom =)

Känner mig positiv

Igår va jag hos tandläkaren, jag är livrädd för tandläkaren. Tryckte i mig atarax och körde på. Gick hur bra som helst, fast jag sov i 3 timmar när jag kom hem.

Idag va jag ännu mer nervös och hade ännu mer ångest, jag visste ju inte vad som skulle hända. Jag hade tid till Danderyds sjukhus kl.10 för utvärdering om jag skulle behöva rehab från dom. Det första som händer det är att jag får vänta i 15 min, men då gick jag till den dörren där det stod läkarens namn på och frågade hur länge jag skulle vänta och att det va väldigt stressande för mig att vänta. Fick komma in på en gång och då va det 2 läkare i rummet. Läkaren som jag skulle träffa bröt väldigt mkt på tyska, så jag fick koncentrera mig. Märkte att klockan som tickade i rummet störde mig nåt otroligt, vilket jag sa oxå, så den fick lämna rummet. Sen får ena läkaren en hostattack och måste lämna rummet, kommer in efter en stund och talar om att hon är förkyld och måste lämna, men frågar om det är ok att den manliga läkaren som är ganska ny på DS tar över el om vi ska boka in en ny tid. Valet va ju redan klart för mig, jag sitter inte och åker i lite över en timme för att sen få åka hem utan att jag fått det jag kom för, typ

Nu börjar utfrågningar om mig och mitt mående, jag får även göra lite tester och sen mer frågor och sen en fysisk undersökning. Blodtrycket låg på 105/70 ganska bra för att va mig. Läkaren berättade oxå att dom brukar sätta in antidepp ganska så snart när man börjar rehab där pga depprisioner man brukar få pga allt som hänt och med tanke på att jag varit utbränd och är på väg till att bli depprimerad så kan det ju va en bra ide`att sätta in det innan det blir värre.  Fick även fylla i ett självskattningsformulär ang min psykiska hälsa.

Men innan vi avslutade så sa han att det inte är något tvivel om att jag behöver rehab innan jag kan komma ut i arbetslivet och att han måsta rådfråga läkaren som jag skulle träffat från början vilken form av rehab som skulle va bäst för mig, men att det lutar åt dagvården. Men vi får se. Jag hoppas på att det blir dagvården, det kommer bli intensivt, men jag tror att det kommer ge mig mer.

Mår inte alls bra…

Det är lite därför jag inte har skrivit här på länge.

Men läkarbesöket på KS gick bra. Förändringen i hjärnan är fortfarande kvar, men oförändrad. Sjukskriven till 31/3 -15. Vilket jag kommer bryta om jag får ett jobb. Det är lite där problemet ligger just nu, ekonomin. Jag får inget från FK, absolut ingenting, enda sätt för mig att få pengar är att jobba. Men vad ska jag göra, vad klarar jag av att göra? Hur mkt orkar jag? Just nu vet jag faktiskt inte hur mkt av min trötthet som beror på hjärntröttheten och hur mkt som beror på att jag är på väg in i en deprision( stavning?) För det är jag, men det är tydligen vanligt att man hamnar där efter en sån här sak enligt min läkare… Men vad vet jag..

En positiv sak är att min dotter har åkt själv i dag till och från hökarängen, men med mig i telefon. Hon gav mig en belöning för att jag klarade av att släppa i väg henne och jag ska komma på en riktigt bra belöning för att hon vågade…

Återkommer med hemsidan när jag mår lite bättre. Kram till er som läser