3 år av saknad…

I dag är det 3 år sen jag gav dig en puss på pannan och sa ”jag älskar dig”. Jag kommer fortfarande ihåg smaken på mina läppar efter din panna. Jag gick ut ur rummet, utan att ge nån annan av dom som va där en kram, fast jag kommer inte ihåg vilka det va. Gick Flemminggatan ner, förbi Klamparen, jag tror att jag hade musik i öronen. Tog tunnelbanan till Hökarängen och hämtade Emmie. Vid 14 skickade jag ett sms till Monica och frågade hur det gick, fick till svar att du just fått milt lugnande intravenöst. Precis när vi kliver på pendeln ringer min telefon och när jag ser att det va Jennifer som ringde då visste jag att det va över.  Det va ca 10 min mellan smset och telefonsamtalet. Emmie tittade på mig när vi satt oss och jag sa att det va över. Smärtan i hennes röst när hon skrek ”mamma” kommer jag aldrig glömma. Det va det enda hon sa på hela vägen på pendeln, hon låg med huvudet i mitt knä och tårarna bara rann på henne, jag satt och lät tårarna rinna. Folk tittade på oss, men jag lät dom. Jag hade precis förlorat min mamma, Emmie sin mormor. Jag
kommer ihåg att jag skickade ett sms till Stefan och talade om att det va över och att jag inte skulle klara av att hamta Alma. Väl hemma gick Emmie upp på sitt rum och jag sjönk i hop i en hög på golvet i köket. Resten av kvällen fick jag ta hand om både barn och matlagning, jag tror att du hade ett finger med i spelet där, Stefan fick från ingenstans jättehög feber på kvällen.

Jag har inte tillåtit mig själv att sörja dig, jag har inte haft en chans att sörja dig. Jag har fortfarande ditt nummer kvar i telefonen. Jag är fortfarande på väg att ringa dig när nåt spec har hänt. Under dom sista 1,5 åren har jag behövt dig extremt mkt, men samtidigt är jag glad över att du inte har behövt uppleva min sjukdom.

3 år sen cancern vann. Jag saknar dig mamma…..

 

48134_10151317666130922_2048134672_n