Niklas text till mig…

För ord till dig : jag vet att det inte är den farligaste sorten, men för mig är det hela världen…

Jag står ostadigt, fast på 2 ben
Försöker dra mig upp, men allting går ner

Söker luft, men allting blir vakuum
I en galax långt ifrån våran, jävla skit, as skum

Varför Gud, varför allt det här
Varför nu? Vad ska det hjälpa med allt man lärt

Behöver båda, behöver mina päron här
Tänker inte, vill inte lämna någon i min värld

Hör min bön, hör mina rop på hjälp
Se mina tårar, kom stötta mig min vän

Mamma har alltid hjälp mig, dragit mig på rätt bana
Lärt mig rätt och fel, gett mig rätt vana

Men allt blir skit, alltid samma slut
Ta bort den, låt min mamma leva nu

Kan inte se längre, inte med tårar i mina ögon
Stanna tiden, gör allting rätt, gör om

Ge mig tid, ge mig all den tid du har
Lev livet ut med mig, tills mina sista andetag, tills allra sista dan

Sleepless 8/2-14 kl 4.50

Har kommit på att datumen är fel på den här bloggen, men det får va så..

Jag kan inte sova. Har haft lite hjälp tidigare, men har ändå inte kunnat sova längre än så här. Igår kunde jag iaf somna om, vilket jag hoppas på att kunna göra snart oxå. har varit vaken i lite över en timme, varit ute o blossat och nu öppnade jag datorn.
Jag vet att en del av att jag har svårt att sova är kortisonet och eftersom jag inte vet hur länge jag ska äta dom, så lär jag väl ha lite sömnproblem. Tror att keppran inverkar oxå. Sen är det ju inte världens roligaste att ligga här och bara vänta.
Jag vill ju ha bort den där tumören nu, nu vet jag ju vad det är som varit fel så länge med mig. Men jag har en stark känsla av att op kommer få vänta, fast det bästa för mig vore att bara köra på. Byta sjukhus, karva i mig lite och se till att jag kommer in på rehabilitering.

Det gick iaf strålande att berätta för Emmie igår. För hennes del va det helt klart att en tumör är inte samma som cancer. Nu finns det ju självklart en viss oro hos mig att det ändå kan va så, att det är en elakartad tumör. Men precis allt tyder på att det inte inte är det och varför skulle dom säga nåt om dom inte visste? Jag får kanske åka hem och sova natten som kommer, det skulle va guld. Men jag måste veta att rummet finns kvar och jag måste veta hur det blir med mina mediciner. Utsläppt helt blir jag inte förrän tidigast nästa vecka. Men bara komma hem och sova, äta riktigt mat, kunna gå o ta det jag vill ha från köket och dricka riktigt kaffe. Men det blir senare i så fall. Måste ha nån som kör och det blir inte förrän tidigast vid 15 tiden. Men förhoppningsvis nåt att se fram emot.

Puss och kram på er

Hjärntumör….

Det är beskedet jag fick igår. Jag har nåt som sitter vid vänster hjärnlob, väldigt ytligt och som har suttit där ett par år. Den har inte massa blodkärl i sig så den blir förhoppningsvis lätt att ta bort. Men jag och min familj kommer inte ha en lätt tid framför oss.
Har visserligen fått förklaring på så mkt nu, bla min envisa feber. Jag försöker va lugn, trodde jag va lugn. Men har i natt inte kunnat sova trots imovane. Gav upp nu, får försöka sova lite senare igen. Nåt som jag absolut inte vill ha är medlidande, eller att nån tycker synd om mig. Ja jag har en sjukdom som troligtvis är behandlingsbar, jag tänker inte dö och det är nåt som jag hoppas att ni kan förstå. Jag är samma människa nu som innan domen, men nu vet jag vad det är som är fel. Jag måste ändra om mitt sätt att leva, jag vet inte ens när jag kan ha min dotter hos mig varannan vecka igen. och DET är nåt som gör ont. Tack och lov kommer hon hit idag så jag får pussa på henne och vet vem, jag kanske kan gråta när hon gått. För det har jag inte gjort än, det tror jag att så många andra har gjort åt mig.
Jag är mest tom på känslor, eller inte helt men tankarna på allt som jag måste ändra på tar överhand så jag har svårt att känns efter hur jag egentligen känner.
Ska försöka sova igen, blir iaf snabbt trött, men det är nog smällen i huvudet som får mig att må som jag gör gör, eftersom allt sånt sitter på höger och tumören är på vänster… Skriver mer sen och försöker då skriva mer sammanhängande =)

Äntligen magnetrönten klar.

Snart har den här dagen gått oxå. lite snurrig i huvudet efter ha fått lugnande som jag inte är van vid. MR gick bra, tog ca en timme, men nu är det gjort. Får vänta tills i morrn på svar. Känslorna är väl så där, försöker hålla dom i shack och inte ta ut nånting i förskott.
Börjar bli uttråkad här och vill ha lite mer besök än va jag fått. Stefan kommer en snabbis, men inte tillräckligt. Susanne kommer en sväng senare. Jag förstår ju att folk jobbar och har familj. Men skulle ni få för er att dyka upp här så är det avd 72 sal 6 besökstid 13-20.
Jag pratar fortfarande osammanhängande och upprepar mig, men dom vet inte om det är skallen el om det är min medicin. oavsett vad det är så är det övergående.
Jag längtar så mkt efter mina barn och så mest efter min lilla solstråle. Skulle önska att nån kunde komma hit med henne så att hon iaf får se att jag är ok och inte döende som hon tror. Jag har inte pratat med henne idag, men hoppas att hon får ringa snart. Mina grabbar hör av sig när dom kan…
Nej, dax att försöka göra nåt åt mitt skyhöga socker nu.. Skriver kanske mer sen.. Puss o kram på er

Sjukhus

Söndagen den 2/2-14 förändrades mitt liv radikalt. Stod i hallen och skulle städa, började krampa i halsen och sen vet jag inget mer förrän jag vaknade på golvet med Stefan brevid mig och en kudde under huvudet. Inte helt klar över vad som sas eller hände just här. Men jag förstod inte att jag hade haft en jättekramp, rasat och smällen hade hörts upp till där stefan va plus tydligen in till grannen också. Kände att jag hade en bula stor som ett halvt vuxet huvud och mådde sjukt illa. Fick reda på att ambulansen va på väg. Första gången jag åkt ambulans. Fortfarande väldigt omtöcknad och förstod inte vad som hände i ambulansen heller. Han kollade lite tester på mig, så att det inte va en stroke och satte en kanyl i armväcket. Väl inne på akuten blir jag snabbt omhändertagen av en ung nogrann läkare. Jag får på mig en nackkrage och i väg till röntgen. Nacken har klarat sig, men dom har hittat nåt i huvudet som inte ska va där.
Kom i väg till avd 77 efter väldigt många timmar, en övervakningsavdelning. Där får jag på mig ekg och ser min monitor en bit i från. Mitt hjärta är iaf starkt. Får kortison och epilepsimedicin, kortisonet höjer sockret massor. Händer inte så mkt mer när jag är där, väntar på magnetröntgen och på att komma till en annan avdelning. Kommer till avd 72 där jag ligger nu på måndag den 3/2-14 vid 17 tiden och då heller ingen MR. Händer inte så mkt mer här under måndagen, får veta att jag inte får ta hem Emmie till helgen om jag ens är hemma, men det sas redan av läkaren på avd 77. Kommer bli lite hoppigt eftersom min skalle fortfarande inte är helt klar.
Idag den 4/2-14 har jag iaf fått träffa ett gäng läkare. Och dom misstänker ep och det som finns i huvudet på mig är nåt som har en svullnad runt sig. Jag känner även som en fontanell på sidan av huvudet, men det har jag fått förklaring på att det är en blödning som ligger utanför skallbenet och som kroppen ska ta hand om själv. Men dom håller koll.
Hur jag mår annars just nu? Jag vet inte, lite yrslig, blir snabbt matt, orkar inte så mkt, samtidigt som jag vill va hemma och ta hand om allt som vanligt. Jag vill träffa mina barn, Jimmy va här igår, Emmie och Niklas har jag bara pratat med. Får se om Stefan kan hämta Emmie en stund på söndag och ta henne till mig. Jag vet inte alls hur länge jag ska ligga kvar här, men jag vet att det blir så länge jag äter kortison pga sockret som blir högt. Jag försöker va lugn och inte bryta i hop, men det blir helt ärligt bara jobbigare att inte göra det. Ovissheten gör att det blir jobbigt, att inte veta vad som är fel. Längtar hem så jag blir galen, men jag vet att jag måste stanna. Om ca en timme blir jag undersökt igen och koll av sockret, i natt kollar dom sockret och kollar till mig. Har lovat att jag i natt ska ta insomningstablett så jag får sova. Jag läker inte om jag inte får sova.
Skriver mer när jag vet mer, nu ska jag bara försöka sluta upprepa mig och hitta orden i meningarna…