Vänskap

Det finns vänner som man inte hörs så ofta med, men man vet att dom finns där ändå. Livet kommer i mellan. Jag vet att jag inte hör av mig så oftra som jag borde till vissa av dom, men ni ska veta att jag tänker på er. Jag har fullt upp med att få livet att funka och jag skriver inte ut allt som jag tänker på och problem som måste tas i tu med. Men sista delen av 2015 har helt ärligt varit ett rent helvete. Men det finns dom som har gjort livet lite lättare och ni vet vilka ni är.

Jag vet att förra året va väldigt tungt för många och jag vill nu passa på att ge er en stor kram och tala om att ni finns i mina tankar. Allihopa.

Jag har förlorat en hel del människor som jag trott va närmare än va dom tydligen va. Sådana som inte har ens försökt att förstå och jag saknar vissa av dom väldigt mkt. Det finns dom som endast ser vad dom har gjort för mig, inte vad jag har gjort för dom. Men men, ingen ide´att grubbla på det nu. Det räcker med grubblande nu.

Jag tänker inte säga att 2016 ska bli ett så mkt bättre år än 2015 för sist jag sa så, då upptäcktes hjärntumören och mitt helvete började. Men jag är så tacksam för er som finns i mitt liv, även om vi inte ses så ofta, vissa av er har jag inte träffat irl, men jag ska försöka att träffa fler av er det här året.Men jag kan inte lova nåt. Vad som helst kan hända, eller hur =)

Helgen

Helgen har varit intensiv, men väldigt bra. Jag/vi har behövt den här helgen tillsammans. Så jag tar den här extrema tröttheten några dagar efter.

I Lördags va vi på mitt kök/foto mässan, kom dit vid 14 åkte därifrån vid 18 och va hemma vid 21. Lång väg hem =)  Men det va dels en seger för mig att klara av det, dels va det väldigt mysigt att bara umgås och prata med Stefan. Verkligen prata. Men jag va så trött när vi kom hem, mådde illa och den här värken i huvudet som kan förklaras med att hjärnan försöker ta sig ut, men skallen håller tillbaka den.Men det va det värt. Igår va jag väldigt trött, men valde ändå att åka till Carina och KA för en farsdag fika och för att träffa ännu en från G+ och jag måste säga att det inte finns nån från G+ som jag har träffat som jag inte har gillat =) Söndagen slutade med pizza och massa avsnitt av SOA. Sen att jag inte somnade förräns ca 1.30 pga alla intryck under helgen inte va lika kul. Men det är en del av hjärntröttheten.

För mkt intryck, hjärnan går på högvarv.

Det är lite därför jag väljer vad jag ska göra. Väger för och emot. Hur mkt positiv energi ger det jag ska göra. Typ åka kollektivt, det kör slut på mig, men jag gör det varannan vecka för Emmies skull. Men jag åker oxå hem o sover i minst 2 tim efter jag åkt med henne. Men att åka ut till södra sidan för en fika i ca 2 tim för att den åka hem igen, det skulle ta för mkt energi, just pga kollektivtrafiken. Iaf när jag har Emmie här. För då måste all min energi gå åt till henne o Alma.

Men det här är ju nåt jag har upprepat väldigt mycket i mina inlägg, så jag behöver inte skriva så mkt mer om det. Det jag vill komma fram till är att vill du ta en fika med mig, så finns det 2 alternativ, antingen kommer du hem till mig, el så måste det planeras så att jag kan vila massa innan. Så nu vet ni hur det ligger till =)

Jag har accepterat att jag inte kommer få förståelse fullt ut, eftersom det inte syns på mig, det som inte syns finns ju inte men jag är på god väg att acceptera att det här är jag nu.

Men nu till nåt helt annat. Jag har ju en sida på fb, en offentlig sida M.stenderup photo´s . Kika gärna in där.

Bilden i det här inlägget är från ett vattenspel utan för mässan, tyvärr hade jag inte med mig kameran, så den här bilden är tagen med mobilen.

Vi ses och hörs. Kram på erÄnnu en bild ;-)

Uppdatering

Den här gosiga hunden har jag träffat på oxå

Till och börja med vill jag tala om att jag ska bli farmor i Okt, min älsta son ska bli pappa. Ja, jag blir 39 om nästa vecka, så jag blir en väldigt ung farmor. Sonen är 23 år så han är betydligt äldre än vad jag va när jag blev mamma för första gången.

Idag har jag varit på ett möte som jag har varit orolig för en hel vecka. Så det har tagit massa energi innan det ens hade varit. Men det gick bra, iaf så bra som det kunde. Ändrade uppfattning om handläggaren på arbetsförmedlingen, men uppfattningen om handläggaren från fk vart ännu sämre efter idag. Idag gick mötet ut på att arbetsförmedlingen skulle få info om min sjukdom och mina hinder för att återgå till tidigare arbete som vårdbiträde. För så långt har jag kommit med mig själv, att jag inser att vården är helt utesluten för mig. Men jag gjorde nog ett tydligt intryck av att jag verkligen inte vill gå hemma längre. Jag vill jobba! Men det måste gå väldigt långsamt i början. Ska börja med 25% för att sen öka till 50% mer än så kommer inte att funka pga hjärntröttheten.

Det va det om mötet. Nu till lite roligare saker som hänt senaste veckorna.

Överaskningsfest för Ninna. Va en riktigt kul eftermiddag/kväll, väldigt mkt skratt blev det =) Påsken åkte Alma och Stefan i väg, så jag och Emmie va ensamma hemma. Riktigt mysigt va det faktiskt. På påskdagen va vi hos Carina och KA på påskmiddag, riktigt kul att träffa alla som tillhör dom (barn, respektive och barnbarn) Påsklov med tjejerna. Blev ”tvingad” att lämna barnen med Carina på tisdagen och följa med på ett möte med MCE, en motorcykelklubb i Järfalla. Som jag och även barnen är medlemmar i nu. Carina har kommit på hur hon ska göra för att jag ska släppa kontrollen och lämna barnen med henne och KA. Vilket jag är tacksam för =)

I torsdags va vi på Söder och det gick hur bra som helst med tjejerna. Vi va till The english shop, iaf Emmies favoritbutik, där dom fick välja 2 saker var=)

Jag har haft extremt mkt behov av vila dom sista veckorna, vet inte om det beror på att revbenet gör ont och att det går åt massa energi till det, eller om det är träningen som fick mig lite piggare och eftersom jag inte kan träna riktigt än så. Fast det bästa är ju att inte grubbla utan bara acceptera att jag har större behov av att vila nu igen.

En annan lite lustig sak, som jag ser det som negativt, men som är positivt, är att kroppen reagerar mkt tidigare på låga sockervärden. Redan vid 3.2 har jag känt det som när jag tidigare låg kring 2 i socker. Hjärnan och kroppen har börjat sammarbeta lite mer =)

Nu väntar jag på kallelse till KS för att få svar på MR som jag gjorde den 2/2 och i morrn ska jag till DS och träffa psykologen igen….

Måndag igen

Den här helgen har varit så mkt lugnare än förra helgen.

Fredag: Lämnade Emmie i skolan, sen hem och sov. Vaknade 10 min innan hjärntrötthetsgruppen skulle träffas, så jag missade den, men jag behövde vilan. På kvällen blev vi bjudna på middag hemma hos goa vänner. Fick den godaste maten jag har ätit på länge, så att jag som inte har ätit speciellt mkt senaste veckan tog en portion till. Tiden rann i väg, som alltid när vi umgås och vi va hemma vid 23.30.

Lördag: Älsklingen och några vänner hade planerat en tur med motorcykel, men jag hade redan bestämt att jag skulle va hemma och vila. Så han åkte i väg och jag låg i sängen och slöglodde på tv i sängen. Just en sån dag jag behövde. Filmkväll hade vi, det va länge sen jag orkade.

och slutligen kom slutet på helgen, jag tog det bara lugnt och sambon va ute i förrådet och tog hand om älskarinnan (motorcykeln)

Vi har pratat massa under helgen, el jag har pratat om sånt som jag tänker på, bla att jag måste sluta tänka på hur jag va innan smällen och acceptera att jag aldig kommer bli så som jag va innan. Men det är svårt. För nu inser jag hur snabbtänkt jag ändå va, trots att många har kallat mig för korkad m.m. Jag visste lite om mycket, nu är minnena väldigt diffusa. Vi har även pratat om att jag måste komma i gång med nån form av träning, jag har inte den diciplinen att träna själv. Visst jag gör lite pilates, går ut och går ( fast det va länge sen) Men jag fortsätter inte. Jag kommer inte igång helt. Jag ska till sjukgymnasten på onsdag, ska ta upp det med henne då. För det finns ett träningsrum där, det finns en pool för vattengympa och det finns gruppträning. Jag tycker inte om att träna i grupp, känns bara som jag gör fel, men jag måste komma över det, Jag måste bygga upp mina förtvinade muskler igen och då måste jag få hjälp att komma igång.

Idag ska jag bara fokusera på två saker, tvätta och åka till Jakan och ögonbottensfotografering. Det har med min diabetes att göra, Ingen skön undersökning, men nödvändig.

Jag har kontakt med SÖS, KS och Jakobsbergs sjukhus. Tidigare har jag bara haft kontakt men diabetescentret på SÖS…..

Helgen

Sammanfattning av helgen: känslomässig kaos

Men Emmie är nöjd och det är huvudsaken. Hon är väldigt nöjd med alla presenter, hon fick precis allt hon önskat sig =)

Jag märkte en förändring med mig själv, jag vet aldrig hur många el vilka som kommer. Jag har inte brytt mig om det tidigare, det är bara så det är. Men i helgen så va det en extrem stressfaktor hos mig. Så nästa år om det fortfarande är så illa med hjärntröttheten, så ska jag VETA exakt vilka som kommer. Kommer skriva det i inbjudningen, om dom inte vet el om dom inte ens svarar så får dom inte komma. Jag hade det här kalaset för EMMIES skull, så jag hoppades att vissa skulle komma för EMMIES skull, men inte. Men jag är inte ens förvånad och Emmie hade fullt upp med alla andra som va här.

Men nu är helgen över och det är vardag igen. Lika stressigt det, fast på ett annat sätt. Jag har inte planerat in nånting den här veckan, utan jag åker hem och vilar/sover dom timmarna som Emmie är här. Det är så dagarna får se ut för att jag ska orka. Jag får inte köra slut på mig själv, jag måste tänka på hur mkt mental energi jag har att ta av. Just nu, ingenting!

Det är det värsta med mig, att jag inte inser mina begränsningar. El det kanske är bra? Om jag skulle känna efter hur jag mår, så skulle jag inte ens ta mig upp från sängen…

 

Det syns inte utanpå hur det känns på insidan

Rubriken har jag skrivit förut, men det är så tydligt att folk ifrågasätter min trötthet, min sjukskrivning och om jag är sjukfortfarande. Hittade det här blogginlägget och även fast det är en annan sjukdom, så känner jag igen mig i mkt av vad det står.

http://prestera.blogspot.se/2014/04/hur-ska-man-se-ut-nar-man-ar-utbrand.html

Igår träffade jag en till från G+ , ännu en ny människa och trots att jag va helt slut och hade både tjejerna med så tycker iaf jag att det gick bra =)

Fick även ett oväntat samtal i parken i Hökarängen med nån som förstod min sits, nån som bekräfade mina tankar, nån som bekräftade mig. Vart lite glätt överaskad.

I fall det fortfarnde inte är nån som förstår så är kan min trötthet inte jämföras med vanlig trötthet, men har du inte varit med om det så kan du inte förstå. Och det kan jag ärligt säga, jag önskar inte ens min värsta fiende det jag gått/går igenom dom  sista 7 månaderna. Men det är en lång väg kvar, men jag är en kämpare, så jag kämpar vidare.

6 månader sen op

Sex månader sen dom va inne och grävde i min hjärna. Mina egna tankar är inte så bra, jag tycker inte att jag gjort så mkt framsteg sista tiden, jag tycker att jag stannat av lite. Men jag tror att det har med att göra att jag inte va beredd på att vakna upp ur narkosen som jag gjorde. Jag trodde att jag kunde börja jobba redan i Maj. Levde i en drömvärld. Men jag har en hjärnskada, både efter smällen i huvudet och efter op, det är nåt jag glömmer ibland (ganska ofta) Ja, jag åker mc, ja, jag umgås med massa nytt folk, har blivit mer social, åkte Mälaren runt med massa andra motorcyklar. Jag har gjort saker som jag inte vågade förut. Men jag pressar mig själv, jag gör det med vetskapen om att jag kommer va jätte trött flera dagar efteråt, men jag gör det. Så har jag alltid gjort. Men jag har oxå mina dåliga sidor, mitt humör. Det är ett helvete att leva med mig, jag har ständigt dåligt samvete över att jag är så grinig. Stefan är värd så mkt bättre än bara skit från mig. Det är ett under att han står ut.

Och så har vi Emmie, hon är nog en av dom som drabbas hårdast. Har en tid på tisdag till råd och stödenheten på Hudinge sjukhus. Specialister på barn till sjuka föräldrar. Min läkare på KS skickade remiss dit på min kurators inrådan. Får se vad dom säger.

Men jag har även pga jag har blivit så mkt mer öppen träffat ett par väldigt goa vänner, dom har blivit väldigt betydelsefulla för hela familjen. Vi delar intressen, jag och Carina är väldigt lika på många sätt. Dom har blivit som extra mormor och morfar till Emmie.  Och just för att jag träffat dom EFTER op så har dom inget att jämföra med utan dom ser bara mig, den Maria jag är idag.

Det är blev ett väldigt rörigt inlägg, men det är första gången på länge som jag skriver ner mina tankar i ord.

Kramar till er