9/2- 14 klockan är väl kring 6.15

Blev flyttad lite snabbt och hastigt igår kväll, efter jag lyckats somna. Men kommer det in folk som har större behov av rummet än vad jag har, plus att jag fick lägga mig i ett beghandligsrum och sova så klagar jag faktiskt inte. Fick lite mer lugnande bara så jag kunde somna om. Det är ju nåt jag blivit beordrad av läkaren, lugnade el insomningstablett till natten. Skallen måste ju läka och det gör den bäst under sömn. Lite mkt nya ljud utanför rummet, men har lyckats sova riktigt bra ändå.
Morgonens största positiva nyhet är mitt socker. 8.8 i stället för 18.8. Får se om det håller fan på sig under dagen, det tvivlat jag på eftersom jag fortfarande måste äta kortison, även fast dom har minskat dosen.
Pratade med en sköterska lite igår,det är är trots allt det längsta jag legat på sjukhus och jag har inte ännu börjar tjata mig hem. Men jag är helt ärligt för ostabil i huvudet för att våga va hemma. Visst det händer inte så mkt här, men det finns kunnit folk som vet hur dom ska göra om jag börjar krampa igen el om jag svimmar. Har fortfarande en ”fontanell” fast helvete vad det har börjat klia. Bara positivt eftersom det läker.

Jag vet inte hur länge till dom behåller mig här, men ett par dagar till lät det som igår, dom kan inte neka mig att åka hem sa sköterskan igår, men dom kan rekomendera att va kvar. Jag längtar ju självklart hem, hem till min familj, men jag kommer ju fortfarande inte få göra så mkt hemma.

Det är väl mitt största problem just nu, att jag måste ändra på mig och inte göra allt. Jag måste lyssna på kroppen och knoppen till 100 och ta emot hjälp som erbjuds, om det nu blir så. Det kanske bara blir jag o stefan efter nyhetens behag har lagt sig.. För det är lite så det känns just nu. Fast det finns vissa som jag trodde skulle höra av sig lite mer, nu när jag ligger här och har en väldigt jobbig tid framför mig. Men där ser jag vad som är viktigt.(samtidigt som jag vet att vissa andra bearbetar oron med att stänga in sig, mina gener)  Ja jag är lite bitter periodvis och mitt humör kommer går upp och ner. Just nu är allt så jävla nytt, jag vet inte vad det kommer bli för behandlingar men jag vet att jag kommer bli frisk och kunna leva ett helt normalt liv. Jag kommer värdesätta mitt liv på ett helt annat sätt och kanske lyckas bry mig om sånt som bara är viktigt.

Tankarna börjar komma nu när jag inte har så ont i huvudet och alla frågor som inte kan få några svar börjar bli lite jobbiga. Men jag håller humöret uppe så gott det går.

Kommentera