Story of my life (i stora drag)

Jag är uppväxt i Gubbängen/ Hökarängen hos min farmor. Blev fosterbarn hos henne när jag va 3 månader. Min biologiska mor och min pappa va bara 16 och 17 år när jag kom. Min pappa hade redan då problem med narkotika och kriminalitet. Jag tror/vill tro att jag va ett älskat barn. Min farmor va även hon drack mkt alkohol periodvis. Hade mitt liv sett annorlunda ut om fosterhemsbyrån hade sett hur det egentligen låg till hemma hos mig? Det kommer jag aldrig få svar på. Fast jag undrar hur mycket dom blundade för. Min farmor blev vräkt från en väldigt sliten lägenhet i Gubbängen och vi flyttade till min biologiska mor i Tallkrogen, enda gången jag bott med henne. Jag har inte så mycket minnen, kommer bara ihåg fragment från när jag va liten. Men så började jag i första klass…

Jag blev grovt mobbad från dag 1, men lärarna ”såg” inte vad som hände. Dom såg inte hur dom slog, hörde inte glåporden. På gympan va det värst, så jag slutade tidigt va med på gympan. Fick höra saker som ”din mamma är en knarkare” dom hade lite fel där, det va min pappa som knarkade. Jag kom hem med nya blåmärken varje dag. Skolavslutningen i ettan visade sig Lena för första gången för dom. Men då va det för sent, jag skulle flytta och byta skola. Inte i nästa skola vart det nåt bättre, jag blev Hökarängsskolan mest mobbade tjej.Har fortfarande fysiska ärr och skador, bla ett bit av en framtand är borta, en svart prick på ryggen från en blyertpenna som jag fick i ryggen vid skåpen i stora hallen.EN gång slog jag tillbaka, en gång på sex års helvete. Gick i sjuan då. Det va en tjej som klöste sönder mitt ögonbryn(där är det ochså ett ärr kvar) och jag slog, bara ett slag, men det tog så illa eftersom hon hade tandställning. DÅ blev det krismöte. Då fick jag skit från hennes fröken, hennes föräldrar, min fröken mf. Men då kom det fram till min nya fröken vad jag blivit utsatt för under alla år, men hon kunde inte göra så mkt. Jag kommer fortfarande ihåg va hon  jag slog hette. Helen. Hon gick i nian och tillhörde det tuffa gänget. Jag blev mobbad, slagen i skolan, samtidigt som allt va åt helvete hemma. Fast det va det ingen som såg…

Jag blev även misshandlad på tunnelbanan när jag va 14 år. En fullsatt tunnelbane vagn och ingen gjorde nåt. Från Slussen till Farsta slog och sparkade dom, när dom klev av i Farsta föll jag ihop. Visade inte med en min att det gjorde ont, jag hade lärt mig att om man gråter och visar sig svag, då blir det bara värre.

Jag började dricka och röka i sjuan, alkoholen gjorde allt mycket lättare. Men jag utsattes för, tack vare alkoholen för sexuella övergrepp. Ville ta livet av mig, skulle ta livet av mig. Men skar mig ”bara” Sista gången jag ville ta livet av mig (då), satt jag med en flaska vodka och mammas alla paraflex comp.

Blev av med oskulden strax innan jag fyllde 15 år och blev gravid. Jag skulle ta abort, jag hade redan tid. Men jag valde att behålla barnet. Jag gick i åttan och jag kommer fortfarande ihåg hur min fröken pressade mig att stå inför hela klassen och berätta för alla att jag va gravid och att jag skulle bli mamma. I samma stund som jag hade berättat så gick brandlarmet  och utanför klassrummet va det en kille som gav mig en spark rakt i magen, MEN han fick hela klassen emot sig, första gången nån reagerade på nåt nån gjorde mot mig.

Jag slutade dricka alkohol, men klarade inte av att sluta röka. Den 9 Jan 1992, 18 dagar över tiden, klockan 17.15, 4130 gram och 51 cm kom han. Han som fick mig att känna mig behövd, han som inte skulle klara sig utan mig, han jag ville leva för. Jimmy…

Fortsättning följer när jag orkar…

Att jag väljer att publicera den här ofärdiga texten är för att visa andra som har det svårt, att det går att ta sig ur sitt egna helvete och att få ett bra liv. Trots allt skit….

Kommentera