20/2-14 total depp

Tydligen har jag ännu en sjukdom, eller sjukdom är det väl inte med ett syndrom. hjärntrötthetsyndrom. Inte förvånad över det beskedet, inte heller är jag förvånad över svaret på alla testerna. Jag vet att jag har problem med koncentrationen, jag vet att jag har problem att hitta orden, jag vet att jag har ännu svårare än förut att räkna. Jag märker på mig själv att jag inte är som innan smällen.
Just nu är jag ledsen, men det är kanske på tiden. Jag saknar mitt liv, jag saknar min dotter, jag saknar mig själv. Jag vet att jag kommer klara det här, jag vet att det kommer bli bra och jag är positiv till att hjärntumören är hittad eftersom jag är så dålig på att gå till läkaren. men just nu så behöver jag gråta. Just nu tycker jag att livet är piss, just nu undrar jag va jag gjort för ont för att drabbas så hårt. Nånting måste jag gjort, kanske i ett tidigare liv.
jag saknar min mamma, samtidigt som jag är glad över att hon slipper det här. Hon slipper ännu ett barn med hjärntumör och ep. Jag saknar min pappa, den han han va förut, inte den han är nu. När mamma dog, förlorade jag även honom. Han har inte en enda gång hört av sig sen han skrev att dom lider med mig öppet på fb, då han fick veta att jag hade hjärntumör och att jag inte ville att det skulle stå nåt på fb innan jag själv skrev om det. Inte ett sms inte ett samtal. Han ser ingenting jag skriver på fb, jag är som en trotsig 5 åring, men jag vill att han ska bry sig. Ja jag är vuxen och har egna barn, men just nu behöver jag honom. fast det är tur att jag har så många andra som bryr sig, det stödet jag har ger mig styrka.
Jag är rädd att Stefan inte kommer orka,fast jag vet att han gör det. Men ändå så finns det en liten rädsla där.
Fan mitt liv, vårt liv höll på att ordna upp sig. Jag hade ju timtjänsten, jag skulle börja dra in pengar till hushållet och även börja kunna betala tillbaka alla jävla skulder och så händer det här. Jag vet att mitt liv bara är tillfälligt på paus och jag vet att jag kommer klara det. Som jag skrivit tidigare, innan sommaren är jag frisk. Visst, helt frisk kommer jag aldrig att bli, men jag kommer kunna leva normalt. Jag vet det, och jag visste att det skulle bli nån sån här reaktion. Jag bryter i hop och tycker livet är väldigt orättvist och om några timmar är det bra igen och jag ler, skattar och skämtar igen om att jag har papper på att jag är sjuk i huvudet. Men just nu, just nu mår jag skit…..

Kommentera