6 månader sen op

Sex månader sen dom va inne och grävde i min hjärna. Mina egna tankar är inte så bra, jag tycker inte att jag gjort så mkt framsteg sista tiden, jag tycker att jag stannat av lite. Men jag tror att det har med att göra att jag inte va beredd på att vakna upp ur narkosen som jag gjorde. Jag trodde att jag kunde börja jobba redan i Maj. Levde i en drömvärld. Men jag har en hjärnskada, både efter smällen i huvudet och efter op, det är nåt jag glömmer ibland (ganska ofta) Ja, jag åker mc, ja, jag umgås med massa nytt folk, har blivit mer social, åkte Mälaren runt med massa andra motorcyklar. Jag har gjort saker som jag inte vågade förut. Men jag pressar mig själv, jag gör det med vetskapen om att jag kommer va jätte trött flera dagar efteråt, men jag gör det. Så har jag alltid gjort. Men jag har oxå mina dåliga sidor, mitt humör. Det är ett helvete att leva med mig, jag har ständigt dåligt samvete över att jag är så grinig. Stefan är värd så mkt bättre än bara skit från mig. Det är ett under att han står ut.

Och så har vi Emmie, hon är nog en av dom som drabbas hårdast. Har en tid på tisdag till råd och stödenheten på Hudinge sjukhus. Specialister på barn till sjuka föräldrar. Min läkare på KS skickade remiss dit på min kurators inrådan. Får se vad dom säger.

Men jag har även pga jag har blivit så mkt mer öppen träffat ett par väldigt goa vänner, dom har blivit väldigt betydelsefulla för hela familjen. Vi delar intressen, jag och Carina är väldigt lika på många sätt. Dom har blivit som extra mormor och morfar till Emmie.  Och just för att jag träffat dom EFTER op så har dom inget att jämföra med utan dom ser bara mig, den Maria jag är idag.

Det är blev ett väldigt rörigt inlägg, men det är första gången på länge som jag skriver ner mina tankar i ord.

Kramar till er

 

Kommentera