Ang min ”styrka”

Jag är ett så kallat ”maskrosbarn”

Jag har blivit mobbad, jag har blivit misshandlad, jag har blivit våldtagen m.m men jag lever. Det är tack vare min uppväxt och det jag har varit med om som jag klarar så mkt. För jag har valt att inte ge upp, utan kämpat. Kämpat för mina barn, kämpat för mig själv.  Fast det som har hållt mig kvar i det här livet, är just mina barn. I jan 2008 då brakade jag, skar mig i armen, men har inget minne av det, händelsen är svart. Men till och med i det läget hade jag så mkt vett att inte ta livet av mig, Emmie låg i rummet brevid. Det är efter den händelsen jag sökte hjälp för första gången, en hjälp som inte gav mig så mkt egentligen, kuratorn jag fick hade varit vår familjebehandlare på soc 4 år tidigare, så han trodde att mitt dåliga måeende att med hur det varit med grabbarna att göra och jag lät han tro det. Jag åt antidepp medicin från mars till okt, hade lite sporadisk kontakt men den kuratorn under den tiden. Men avslutade den själv i okt 2008, Sen dess har det både gått upp och ner, men jag har inte gett upp. Jag ger aldrig upp. Jag utsätter mig för sånt som jag tycker är jobbigt, men det har jag alltid gjort.  Jag hade kommit så långt innan det här sista hände, jag stod och fotade tre kronor i kungsan. Det tog massa år att komma dit och jag strävar efter att klara sånt igen. Men måste stoppa mig själv, jag måste inse att jag är sjukare än va jag tror, jag måste acceptera hur jag är nu. Men bara för att jag avccepterar min sjukdom, så ger jag inte upp..

1 reaktion till “Ang min ”styrka””

Kommentera