Ensam…

Idag har jag insett hur ensam jag egentligen är. Vem skulle märka om jag fick ett ep anfall och slog i huvudet igen? Inte en enda… Jag är ensam ca 10 tim/dag, det ger mkt tid att tänka.

Jag har inte kommit igång med rehaben eftersom jag har stygnen kvar. Arbetsterapeuten som va här igår sa att det skulle ta nån månad till innan jag kunde börja jobba med att få tillbaka närminnet och allt annat, men fortsätta med det jag gör. Hänga tvätten, plocka i och ur diskmaskin, laga mat, städa lite. Vad hon inte förstod va att hon sa tvärt emot sjukgymnasten som va här dagen innan. Hon sa att jag ska ta det väldigt lugnt och inte trötta ut mig, hon förstår hur envis jag är och att jag måste stoppas. Där ska vi ta en promenad nästa gång hon kommer för att hon ska se hur jag rör mig. Jag väljer att lyssna på båda.

Nej, dom här dagarna har inte varit nå bra,  inte på nåt sätt. Idag har jag gråtit i nästan 3 tim och sen somnade jag av ren utmattning och sov i ca 2 tim. Sen va jag igång igen, allt för att inte tänka. Men fan va svårt det va att rulla köttbullar…..

Kommentera