Frustrerad

Nu har jag varit hemma sen i onsdags. När jag kom hem så la jag mig i soffan och sov, vaknade av blomsterbudet som kom, somnade om tills Stefan ringde 17. Så trött. Blomsterbudet va från mina ”svärföräldrar”
Torsdagen gick åt med massa sömn och en promenad till coop =)

Igår ringde Stefan mig vid 13 tiden och sa att han va på väg hem för att dom ringt från dagis och sagt att Alma ramlat från ett ”tak” och slagit i bakhuvudet i en sten. Första tanken va ” inte hon oxå” Sen ringer dagis till honom och talar om att dom ringt 112 för att hon börjat klaga på nacksmärtor. Då erbjuder jag att gå dit och va där tills antingen Stefan el Jenni kommer. Väl där så ligger hon på en bänk på gården med en fröken brevid. Ambulanshelikopter kommer och sköterskan kollar upp henne. Men hon har bara fått en lindrig hjärnskakning. Hon får följa med till helikoptern och se hur det ser ut inne i den och får en nalle. Jag tar med henne hem och inväntar hennes föräldrar. På vägen hem piggnar hon till och sen när Jenni kommer så ber hon om nånting att äta. Men ingenting märktes på henne senare på eftermiddagen/kvällen så det är ingen fara med henne..

Igår fick jag även hit min älskade unge. Såg inte mkt av henne dock innan middagen och det blev lite tjurigheter mellan henne och Alma, det tog 2 timmar.

Jag är jätteglad över att ha en normal helg, men jag blir samtidigt ledsen över att jag inte är som förut. Jag har svårt att få fram orden när jag är trött, allt tar lite längre tid för mig pga högersidan, jag blir fort trött, jag är känslig för ljud, jag tappar fokus när jag pratar om det är nån annan som pratar el nåt ljud som stör. En händelse i går som fick mig att nästan gråta, va att vi gick till coop och det va så mkt folk, Jag fick nästan panik.

Jag saknar mig, som jag va innan operationen….

Kommentera