Misslyckad?

Va ett tag sen jag skrev. Har suttit vid datorn och börjat skriva, men sen inte vetat vad jag ska skriva. Jag va iaf i Nyköping och träffade Niklas för en vecka sen. Va super kul att se han och träffa dom han bor hos och se vart han bodde. Jag skulle vilja bo så, utan några grannar vägg i vägg. Bara tystad och skog. Men det är bara just nu, när allt är som det är med mig. 
Jag har trott att jag mår dåligt psykiskt, men när jag läste och skrev av en gammal blogg från 05-07 så inser jag att jag mår riktigt bra. Jag är faktiskt glad åt att jag lever idag, att jag inte tog livet av mig. Men det som hindrade mig från att göra nånting dumt va mina barn. Men det va bra för mig att läsa det för att inse hur bra jag har det idag, trots problemen som finns. 
Har pratat med KS nu ikväll om fortsatt sjukskrivning. Är jätte besviken på mig själv för att jag inte klarar av att arbeta, trodde ju verkligen att jag inte skulle behöva va hemma längre än det här. Jag får ju inga pengar från FK, så egentligen behövs ingen sjukskrivning. Men jag är samtidigt stolt över mig själv som för första gången i mitt liv lyssnar på kroppen, har alltid kört på stenhårt. Men inte den här gången.Men att det krävdes en hjärntumör för att jag skulle börja lyssna på kroppen, det är illa. 
Men det är tungt, det ska jag erkänna. Har liksom stannat av lite, känner att jag inte blir bättre än vad jag blivit. Men jag har för höga krav på mig själv, det vet jag. Jag behöver inte städa hela huset (ingen mer än vi som bor här ser skiten ändå) jag behöver inte tvätta hela tiden, jag behöver egentligen bara ta det lugnt, men det har jag iaf gjort idag. 
Löss har vi oxå haft och eftersom jag inte kommer åt med luskammen i det hår som växer ut så tänkte jag att jag kunde färga håret för att verkligen få död på allt, men det fick jag inte. Så nu vet jag inte om jag fått bort allt, men jag hoppas. 
Stefan sitter ute med en granne på altan, men jag orkar inte. Hans liv ska inte stanna för att mitt har gjort det. På Lördag ska han till Norrtälje och Custum bike show, men jag blir hemma. Börjar blir lite trist att va hemma själv så mkt som jag är, men jag är ingen rolig person att umgås med det kan jag även tycka. Trött och grinig hela tiden. Jag undrar hur länge han orkar med mig egentligen. Nu har han ju motorcykeln, så det är ju bra. Men jag har att göra, på lördag ska jag plantera blommor. Vi ska handla blomjord och blommor i morrn, kanske jag ska åka motorcykel i morrn, om vi hittar en hjälm. Men jag vet inte, känns som jag inkräktar på hans intresse, även om han säger att han vill att jag ska dela hans intresse. Han vill att jag ska åka med han. Men jag vet inte….
Jag saknar… nånting. Fan nu kom tårarna. Kanske därför jag inte skrivit tidigare….

Kommentera