Suck!

Sen den 2/2 har jag och min familj levt i ett litet helvete, med massa oro för mitt liv. Jag är fortfarande långt ifrån frisk, min hjärntrötthet gör att jag är väldigt lättirriterad och har begränsat med mental energi. Men jag klarar en vardag med barnen, men är helt slut på kvällarna. Men det är för att jag är så jävla envis. Dom veckorna barnen inte är här, då sover jag massor. Jag är inte sjukskriven för att det är kul, utan för att jag omöjligt kan jobba hur mkt jag än vill. Ska på en ny MR den 15/9, om den visar samma som den förra ja då blir det fler mediciner. Dom misstänkte nämligen en mini blodpropp. Jag skriver inte ut hur jag mår ofta här på fb, men eftersom vissa inte förstår hur illa det fortfarande är så skriver jag det här nu. Men all min energi går åt att få en så fungerande vardag det går med ett närminne som en guldfisk i vissa lägen. Jag kan inte ta in så mkt information, jag är glömsk, gör jag inte en sak på en gång så glömmer jag bort det. Och Emmies födelsedag, den firar jag för hennes skull. Där kommer hela min mentala energi att gå åt.
Ja, jag är ute och åker motorcykel. Men vet ni hur mkt mental energi som laddas?

Det här skrev jag som status på fb igår kväll. Anledningen till att jag skrev det är att jag är så trött på påhopp om hur det varit. Jag håller på att gå igenom massa saker. Nu drar hela rehabiliteringen igång. Ska ha möte med arbetsterapeuten, sjukgymnast och kurator från neuroteamet om nån vecka här hemma. Det mötet kommer gå ut på att hitta en struktur i vardagen som funkar, schemalägga hela dagarna typ. Allt det för att jag ska klara av en vardag, utan att köra slut på mig.

Ja, jag ställer för höga krav på mig själv. Men även det skajag få hjälp med att arbeta bort.  Jag har försökt att komma tillbaka till den jag va innan allt, men jag har insett att jag inte vill. Jag vill inte bli sönderstressad igen, jag vill inte återgå till att göra saker bara för att andra blir sura om jag inte gör det. Jag vill va som jag är nu, jag vill kunna våga säga ifrån och göra saker för min skull inte för andras. Lång väg kvar för att tanke ska bli handling. Men om min energi ska räcka till för dom som är viktigast i mitt liv, så måste jag leva här och nu.

Kommentera